This morning

Först gjorde Viggo sin egen frukostmacka och sa: "Idag tänker jag bara äta pannkakisar, våfflisar, godisar, bullisar, kakisar och glassisar. Sedan ska alla slå dig mamma". Aha, tänkte jag för mig själv, det blir en sådan dag idag.

Christmas at Mrs Luckys

Julen är här. Jag är inte så julig av mig, men tycker det är mysigt att vara hemma tillsammans hela familjen. Vi har varit sjuka. Magsjuka. Viggo blev dålig på julafton av alla dagar, stackaren. Men han var vid gott mod och orkade iallafall öppna sina julklappar. BeppeLiten tog på sig sin finaste juloutfit och var precis lika glad som vanligt.

Vi fixar och donar också. Det är dags för Beppe att få eget rum. Han får ta över Viggos gamla och Viggo ska få "pappas rum", annars kännt som skräprummet. Att han är överlycklig är ett understatement. En tapetgiraff är beställd. Vi fyndade ett rött PS skåp på Blocket. Tror vi ska skruva upp billiga Stringkopior från Bauhaus ovanför. Han har blivit stor min Viggo. Hans tidigare rum har vi inrett som barnrum, med fina barnsaker. Nu är det Viggo och hans intressen, tycke och smak som styr. Känns ovant. Och roligt.

Världens bästa loppisstad

Helgen har spenderats hos min syster i Karlstad, en stad jag tycker mer och mer om för varje gång jag är där. Inte minst för loppisarna. I helgen fyndade jag två jackor till killarna för ynka 30 pix.

En röd täckjacka till Viggo, och en roströd manchesterjacka till Beppe. Båda från 70-talet.

Vi var på julmarknad också och en trevlig överraskning var att det inte fanns mindre än två bord där det såldes handsydda retroplagg, leksaker och täcken till barn. Synd att jag gjorde av med alla mina pengar i London bara. Men det här täcket till Beppe kunde jag bara inte låta bli.

Färgerna är helt fantastiska, men svåra att fånga på bild. Tjejen som sytt det hade mycket fint och skulle snart starta en försäljningsblogg. Kan vara värt att hålla koll på. Hoppas ni också haft en bra helg!

Do as your told

När jag gick i ettan var jag kär i Thomas DiLeva. Han var så söt och fin. Spelade så bra musik. Jag brukade ligga i soffan hemma och lyssna på hans skiva samtidigt som jag läste texterna i konvolutet, så att han inte skulle sjunga fel. Jag kommer ihåg det så väl. Jag kommer också ihåg hur min fröken i skolan undrade hur jag kunde vara kär i honom. "Han är ju så konstig". Så sa hon. Mitt liv i ett nötskal. Att aldrig riktigt passa in. Känslan av att inte riktigt vara som alla andra är ständigt närvarande. Med tiden har jag lärt mig att tycka att det är någonting bra. Något som berikar mitt liv. Kanske till och med ett tecken på styrka. Men det kan också vara jobbigt. Att ständigt behöva försvara det man tror på. Att sticka ut. Att vara annorlunda.

Peter och jag talar ofta om att vi är så glada att vi har fått de barn vi har. Att de är som de är. Lilla Beppe. Som alltid är så glad. Som har så nära till skratt. Och Viggo. Vår fina Viggo. Han är så lik oss. Går sin egen väg och har sina egna intressen. Bryr sig inte om vad andra tänker och tycker. Så påhittig, kreativ och med en humor som är så tydlig redan nu.

Ett utvecklingssamtal på förskolan. Där påpekas det att Viggo inte gärna alltid gör som de andra barnen. Han fixar med sitt. Hittar på sina egna lekar. Vill inte vara med när de andra leker mamma pappa barn. "Nähä?, tänker jag, och?" Lite bekymrat rynkar fröken på ögonbrynen. Och hela mitt liv passerar revy framför mina ögon. "Skit på dig, du fattar ju ingenting!", vill jag skrika till den där förskoleläraren, men sitter istället tyst. Tänker att efter jul ska han ändå byta förskola. Min lilla Viggo, mitt lilla barn. Mitt hjärta svämmar över av både kärlek och stolthet över dig.